Detta bifölls och parterna afträdde, åklagaren och Stor-Elias med minen hos dem, som ätit upp nådeåret för räfven, Larslund med en from suck, ett litet plirande illflin. Och vid de fryntliga minerna hos de många omstämda fienderna framhuttrade han:
»Joho, go’ vänner, si så där går det för dem ogudaktigom. Om jag ändå inte hade bedt och förmanat dem så innerligen att ta sig till vara! Till det öfriga ska’ ni mest få se, att jag nog får mig ut en liten bra förtjänst på det här!»
V.
Slutet.
Larslund dyr vid förlikningen.
Sist återstår, huru den store smulgråten Larslund, med den gladt skinande Strandman vid protokollet, satt i vittnenas rum bland en skara åhörare och tog ut sin förlikning af Stor-Elias. Detta blef en minnesvärd historia.
»Si, det har nog skridit efter för mig så bedröfligt i dessa tider,» började Larslund med sitt långsäfliga gnäll under aningsfullt skratt i laget. »Så att först vill jag nu ha mig ut en tusen riksdaler nu då, förstås.»
»Det var mig en fördärfvad tomhund!» utbrast Stor-Elias ända öfver sig på rent landsmål.
»Och se’n så vill jag nog, förstås, ha ut bakre hälften af storgrisen eran nu till jul. Jag har nog hört, att ni ha en bra storgris. Så att jag vill nog ha ut bakre hälften af grisen, förstås, jaha... och så alla fyra föttren, förstås!»
»Ska’ inte Larslund ha ut rumpskrufven också?» undrade en åhörare under allmän skrattsalfva. Larslund låtsade ej höra de ogudaktiges begabberi utan gnällde vidare helt oberörd: