»Så vill jag nog ha mig ut en riktigt rejäl skrufnafvare, förstås. Och se’n så behöfver jag nog få mig ut en ny gråvadmalsrust.»
»Jaja, den som köper korfven af hunn, får nog ge’en smöret för bara korfstickan,» fick Stor-Elias fram, redan svettig af ångest.
»Och sedan vill jag nog ha mig ut tolf mark korf och ett pund smör!» kvitterade Larslund något illflinande och nästan dränkt af skrattet. »Och så vill jag nog ha mig ut ett par stora och rejäla knästöflar och så fem skålpund ister att smörja dem med; äfvenså en branog rejäl oxhud ska’ jag förstås ha ut.»
»Det var mig den värsta tomhund!» våndades Stor-Elias. »Låt’et nu vara slut en gång, människa!»
»Ni lär ju ha bra utaf lin,» ylade Larslund, döf och blind. »Så att jag vill nog ha mig ut en fem pund lin. Och ull ha ni; så att jag vill nog ha mig ut en tolf mark ull; si strumporna mina ä’ mest slut och den ull, som blir öfver, kan jag nog afyttra, förstås.»
»Börja nu på och ge sig, Larslund!» sorlade åhörarne mangrant.
»Nej, tiggarn som kommer på häst, han rider nog helst i sträck,» framslängde offerbocken med stora svettdroppar i pannan.
»Och så kom jag just i håg, att jag vill nog ha mig ut en bra fotsack och två selapinnar.»
»Tag en hel tunna på en gång, Larslund!» manade ett kvickhufvud under fördränkande åtlöje.
»Och så vill jag nog ha mig ut en tunna strömming nu till jul, och en mark hundister för min sjuka mage; jag har hört, att ni ha rejält hundister. Hundra knäckebröd, få ni bära hem åt mig, förstås, och en lax ska’ jag nog ha ut till nästa midsommar, förstås. Ett grenljus få ni ge mig nu till jul och en tolft tjockkakor. Lutfisken ska’ jag också ha: ett halft pund lutfisk, så att det räcker nå’n tid. Sedan så behöfver jag nog en tolf famnar ved; ett par nya trygor få ni nog ge mig. Och så, ja ge mig nu si...»