Stor-Elias gaf de obehöriga en vink att tiga, ty allt deras gäckeri ledde endast tomhunden till nya ingifvelser.
»Joho, si jag skulle nog ha mig ut en tre hundskinn för att laga hundskinnspälsen min,» ihågkom Larslund. »Och så skulle jag nog ha mig ut en tunna strömming...»
»Men Larslund har ju redan tagit ut en tunna!» påminde alle man.
»Jaha, si då säg’ jag väl två tunnor nu då, så att jag vill nog ha ut två tunnor strömming på det viset,» långgnällde Larslund och Stor-Elias utbröt förbittrad:
»Här stå ni bara och hjälper snålhunden här ideligen på trafven!»
»Och så ge mig nu vidare si,» sa’ Larslund, oberörd af skämt och allvar, pressade långsamt sin tröga eftertanke och framgnällde slutligen:
»Joho, si det var så rätt! Si Herren lofte mig alldeles nyss, då jag stod i min begrundan, att jag äfvenså skulle ha mig en tolft mjukkakor. Jaha, och så en riktigt bra’en fäll...»
Jag vet icke rätt, om Larslund hunnit uppräkna sina fordringar ännu i den stund, då detta skrifves.