Likväl, detta tilldrog sig först sedan baptisterna inkommit i landet med sin förkunnelse. Långt förut hade Larslund haft känning af ett ännu skarpare egendomsfolk och därom skall nu berättas.
II.
“Tjäderprästen“.
Larslund predikar på torget.
Hopviken som en lång fällknif satt fågelskytten Larslund på sin stora spjälkorg och sålde tjäder å det folkrika torget till en af de ogudaktiga städerna vid Bottenhafvets fjärdar.
Och detta var på köpet en mycket ogudaktig stad. Borgmästarn, vrång och orättfärdig som han var, gaf alltid stadsbon hans oskäliga rätt emot främlingen. Fiskalen var jämnt en kitslig hund i hälarna på den beskedlige landsbon, när denne kom att rikta den usla stadsöknen med sina pengar och tillföra dess tärande munnar en välsignad näring ur Guds jord och marker. Stadens invånare i öfrigt, ja, hurudana de voro, kommer strax till synes!
Nu var det första dagen i åttonde månaden af tredje året efter gudsbarnens nya tidsskifte. Detta var påbörjadt, invigdt, förkunnadt, inblåst och påbjudet af den väldige Hälsinge-profeten Erik Jansson just i den märkesstund, då han i de otaliga vännernas närvaro och under deras jubel, tack- och lofsånger brände upp »afgudarne i Babel», det vill säga lutherska katkesen, kyrkopsalmboken, bibliskan, postillan och annan läsning af Beelzebub. Nu skulle folket hålla sig till anden och Erik Jansson allena! Erik Jansson var, såsom man märker, en rätt amper profet, vännerna föga mindre, när andens raseri föll på dem.
Och så är tillsägandes, att i denna stund var det ganska långt mellan Erik Jansson och Larslund, minst sina fyrtio mil, utom hvad det kunde vara därutöfver. Det oaktadt känner Larslund hastigt med sig på en gång, att Erik Janssons ande kom öfver honom alldeles oförhappandes, så att fågelkarlen i densamma stunden finner sig väckter och omvänder rakt som i ett enda andeskott. I blinken var andens raseri såsom en eld öfver Larslund, så att han kände hjärtat brinnande i sig, när han såg alla dessa hedningar och villfarande, som köpte och sålde på torget utan den aflägsnaste tanke på den tillkommande vreden. Hvarför han stiger upp och ropar åt dem att kasta ifrån sig allt världsligt lapperi och lyssna till anden allena. Och så slog Larslund ut armarne på torget, vred munnen på sned, stampade i marken, hoppade upp och begynte predika, så att det skrällde genom örhinnor, märg och ben:
»Jag skall leda dig ut på en grön ängd och vattna dig och dig skall intet fattas, säger jag!»
Mer hann Larslund inte säga, då alla dessa hedningar och villfarande brusto ut i allmänt skamskratt och begabberi. Rundt omkring blef så ett hårdt tillopp af gatpojkar, som bespottade Larslund, trampade hans fötter, slogo, knuffade och nöpo honom. Vid hvarje ofog sade dessa okynneshundar hångycklande, att han skulle gissa hvem det var, så att det, som läses i skrifterna, i allo fullbordades.
Kom så jämväl fiskalen och kastade honom i tre dygns häktelse. Sist fördes Larslund inför den orättfärdige domarn, som efter långvarigt begabberi dömde honom att utgifva mycket pengar. För öfrigt säger det sig själft, att all den fågel, som Larslund fick lämna utan tillsyn på torget, blef bortstulen af dessa ogudaktiga stadstjufvar.