III.
Efterkast.
Larslund förbannar och tillspillogifver staden.
I dessa dagar hördes en röst utanför, bredvid och öfver Larslund. Det var anden, förmodligen Erik Janssons ande, som talade och sade:
»Du skall stiga upp på ett ganska högt berg, det som närmast är, för att öfverskåda, förbanna och tillspillogifva denna staden, som trampar och bespottar profeterna!»
»Huru skall detta ske, herre?» undrade Larslund, ty han förstod genast, hvem den talande var.
»Det skall jag ingifva dig, när du kommer upp,» svarade anden. »Tag en dags matsäck på din rygg, ty det blifver dig ett göromål för hela dagen.»
Såsom bjudet var, kom Larslund med sin matsäck i tidiga morgonstunden upp på högsta berget, det som närmast var, och steg än vidare upp öfver högklinten fram till stupet mot öster, där två martallar hängde öfver branten i starka rötter.
Solen var redan uppe ett godt stycke, men ännu låg allting i markerna dränkt i lättaste mist. Bortanför otaliga, nedsjunkande topprader, i skiftande skogsgrönska kring blågråa bergskullar allt neröfver, varsnade Larslunds giriga ögon denna stad vid en flik af den blåa fjärden.
Likt den skökan Sidon låg denna stad och vräkte sig ganska däjlig i soldiset mot sin blåa strand i brokig klädnad af hvitt, grönt och rödt. Bortanför syntes ett af skogsgrönt finväfdt täcke, som denna sköka i sin lättjas vårdslösa flärd vräkt från sig i böljande flikar för att än mer frossa i solens oförtjänta nåd. Än längre bort stego landtuddar, skär och holmar jämte hafvets blågråa mur upp mot den skarptecknade vattenlinjen, där himlen mötte. På denna linje sväfvade en knappt skönjbar insekt med en lång rök efter sig.
Och den dagen låg nu Larslund mellan martallarne öfverst på klinten allt intill aftonen och förbannade och tillspillogaf denna stad åt ofärden med all eftertrycklig ifver och nitälskan. Han hade rent af lagt sig ned på hällen för att ha det rätta kastet och äfvenså icke utan en viss räddhåga, att de skulle varsna hans långa och slankiga skepnad under detta fruktansvärda göromål. Och där han nu låg vid branten, lång och smal och slankbuktig som en orm, stod fradga för hans mun och från hans ögon utgick en stickande gul eldslåga såsom på den sannskyldige, lurande ormen eller ulfven, när han ligger på huk efter sitt rof.