Till sist hof Larslund upp sin blick på vattenlinjen och varsnade den lilla, röksläpande insekten. Larslund förbannade jämväl honom, ty han hörde säkerligen till samma kompani, han gick för öfrigt med hjul och eld, han var korteligen ett påfund af den onde världsfursten. Detta gick för ett ut, när som Larslund en gång var i farten med att förbanna och tillspillogifva. Han tänkte ju inte taga någonting särskildt för detta påök i dagens arbete.
När allt sålunda var uträttadt, kraflade han sig upp på kännbart matta ben och raskade sig i väg västöfver klinten, slankbuktigt nerhukad, ty han var ännu rädd för deras ögon. På sina armt sviktande ben vacklade han ned som en orm i en liten skrefva, där han kände sig fullständigt betäckt för all spaning. Nu först erfor han riktigt huru dessa förbannelser tagit ut krafterna. Jojo, andens verk, om det bedrifves med rätta ifvern, medför alltid en stark påkänning. Larslund undrade, om han kunnat vara värre medtagen, ifall han förts upp på detta berg till att rent ut frestas af Djäfvulen — och ho vet, huru det var med brodren Larslund denna gång?
I alla fall var matsäcken god att lösa nu. Först sedan den utslappade arbetaren i andens vingård stoppat i sig en half tolft mjukkakor och ett skålpund spicket fläsk, fick han andrum att draga en lättnadens suck.
IV.
Från ord till handling.
Larslund samlar tuktorisen i sin hand.
Vidare gick Larslund bort genom de ändlösa markerna upp till Lapplands lågfjällsvidder, där han på hösten och förvintern låg på fångst efter den listiga, hånskrattande ripan. Och liksom Jona var nyfiken att erfara, huru det skulle gå med Nineve, sedan han förkunnat stadens undergång, så undrade äfven Larslund, hvad öde som kunde vänta denna stad nere vid hafsbandet efter ett så kraftigt tillspillogifvande. Dock, efter allt hvad han hörde af när- och långväga folk, fram genom åren, lät det icke annorlunda än allting väl, med framgång, lycka och stor förkofran i alla företag, så att invånarne endast yfdes öfver sin visdom i världsliga ting och blefvo än mer förhärdade.
Då blef Larslunds hjärta slutligen starkt brinnande i honom. Och anden öfver hans hufvud sade, att han själf måste gå åstad och utföra straffdomens verk. Då grufvade sig Larslund, men anden sade åter:
»Larslund, grufva dig intet! Gör dig allenast en ganska väldig och stark skruck med lock ofvan och lock nedan. Och begge locken skall du fästa med hänglås. Gå så med den skrucken upp på den närmaste stora bergklinten i söder. Och när du kommer dit, skall jag undervisa dig, hvad du skall beställa där med skrucken.» Larslund gjorde som bjudet var och kom upp på klinten med sin starka, väldiga skruck med dubbla lock och hänglås.
»Här är jag nu, herre!» anmälde han och anden svarade:
»Ja, du må allenast infånga den gamla, ondsinta och bistra jätteufven, som bygger i högsta martallen på detta berg.»