»Huru skall detta tillgå?» undrade Larslund.
»Gack åstad till stället och jag skall undervisa dig,» lät anden otålig vid det myckna frågandet.
Och huru nu Larslund vidare gick till väga efter andens fortsatta undervisning, så var saken den, att han en dag kom stäfvande ned mot den ogudaktiga staden, dragande med vidjerep öfver axeln en lång skikälke. På flaken varsnades en korg med ripor och en stor igenlåst skruck, belamrad med fasthängande dun. Alla, som sågo skrucken, togo för gifvet att den innehöll fågel och naturligtvis tjufskjuten.
»Här framme på storskogen får du fatt i en skara öfverträdare. Och så skall du tillspillogifva staden i deras händer till att sköflas af dem,» undervisade andens röst öfver hufvudet på Larslund.
Mycket riktigt, då Larslund tågade genom skogen och skulle förbi en utmarkslada på sidan, kom en skara lustiga trasvargar ylande, flaxande och jumpande på stigen därifrån. Detta var deras sätt och sed att morska upp sig till de gärningar, som hörde hemma i yrket. Under haglande inpass af sitt skämtlynne slogo tjufvarne en ring om Larslund, som stannat på vägen i all förvåning, och nafsade utan vidare åt sig riporna ur korgen. Och så bar det åter till med deras jump och flax, alldeles som hela sällskapet varit en kull roffåglar.
»Tack och heder, käre far!» ylade en af tjufvarne i hesa växeltoner. »Si dem här rosta vi och det kommer allt att smaka fågel i mun på en fattig stackare!»
»Och så har possessionaten mer fågel i skrucken,» trodde en annan. »Vill possessionaten vara så full af fanken och öppna den bara, men raskt!» Larslund hade öppnat munnen på vid gafvel af förvåning.
»I män och bröder!» började han långsamt och allvarligt. »Jag hör och ser på all ställning, att I ären sådana, som bedrifva tjufveri. Så förgripen eder ingalunda på Herrans profeter och hvad som hörer sådana till, ty detta båtar eder icke väl på ändalykten.»