Nere i skogsdäldens djup, vid vattenfallet, hade han en kvarn, som en tid skickat sig likt andra kvarnar och malt säd åt både ond och god.
Men denna jämlikhet upphörde, när hjul och stenar en vacker dag ej rördes för säd åt ockraren Peder Bröm, som i sådan måtto syntes träffad af gudshanden.
Nu skulle man kanske frestas tro, att den rättsinniga kvarnen blef i tillbörlig ära hållen och öfverlupen af mäld. Men det blef icke händelsen.
Skrämda kunder förde icke mera dit en påse. De lade säkert hand vid egen barm och mindes nog, att icke en rättfärdig finnes.
När så den arme Järker såg sin näring all tillspillogifven, då hörde han en stämma ropa så ur kvarnen:
»Tre raska piltar skall du få att draga hop din ålders födoråd!»
Ett år vid lag gick om och dödfödd kom till världen Järkers första son.
Fadren fann ej skäl att söka prästens läsning, som till döden skulle viga hvad som ännu icke smakat lifvet. När han då på skogen jordade med sonen det besvikna fadershoppet, sade han i bitter ton:
»När du hvilat dig i åren sju, så kan du stiga upp och tigga mat åt far din!»