»Jo, jag är andre son åt Järker-Mäldare nordanälfs, ifall du vill komma ihåg honom med en påse mäld nångång.»
Vid detta besked fick Getingen fart på hästen, så att det bar af i halft sken en sträcka bortåt, men saktade farten med inträdande sinneslugn.
I aftonskymningen syntes en tiggarpojke helt arm och späd halfspringande med bara fötter vid vägens kant. När nu den körande kom jämsides, tog äfven trasvargen ut sitt lopp och sprang vid sidan.
»Hvad har du för brådska?» sporde Getingen omisstänksamt. »Är du kanske rädd att inte hinna hem till kvälls?»
»Jag skulle följa med kronskjutsen, förstås. För där är alltid en hop godt, som kryper ut då nån säck går sönder,» sade pojken.
Getingen kände ond aning och fortfor:
»Hvad är du för en? Hocken rår om dig?»
»Jag är yngste pojken åt Järker-Mäldare. Skulle ut och ta rätt på de äldre för att hjälpa dem till gårds med maten.»
Ännu en gång tog båtsman Geting ut den fart som hästen gaf, men Järkers yngste son höll jämt vid sidan, blef alltmer fördunklad, märktes snart ej mer än genom föttrens hvita strimma och försvann som prassel i de fallna löfven, liksom rörda af en häftig väderil bortgenom dalen.