»Hvad har du med kronoskjutsen att göra?»
»Handla med bönderna förstås! Och alltid finns där plats för min påse, om jag talar beskedligt med dem.»
»Huru bar det till, då du vardt utkastad på vägen då?»
»Jo, då jag var sju år gammal, gick jag ut med tiggarpåsen för att ta rätt på äldre brodern. Jag var ännu på långt när inte född då han gaf sig ut, men huru jag nu har farit mina vägar fram, såg jag aldrig en skymt af honom. I alla fall var jag tvungen ha hem någon påse som oftast till gårds och inte föder en sig heller med att söka land och rike igenom. Och stackars den tiggare, som ingenting har på säckbotten när ålderdomen nalkas. Knåpigt är det nog att ta sig upp, men jag bär hvad jag äger. Då förstår du också, att jag äger hvad jag bär. Det kan icke hvar man säga och allraminst du.»
»Hvad är det inte jag kan säga?» sporde Getingen förvånad.
»Du kan inte säga att du rår om spännhöskorna på dina skor.»
»Skall du säga mig det, killing?»
»Ja, det veta ju hela sju kyrksocknar, att du lånar dem af drängkamraten, som ogärna ser att du sliter ut dem. Då kan du gärna passa tillfället och köpa dig två par, ett för dig själf och ett för de gamla, som du nötte ut för fjolårsdrängen.»
Getingen hade aldrig kunnat tro, att hans svaghet blifvit så vidtkunnig, köpte skamsen de bjudna höskoparen och sade:
»En munvig sälle är du efter åren, men hvad är du egentligen kommen af?»