»Hvad jag säger? Om du hade något vett, så skulle du väl se, att hästen din har varit ute för ondskan.»
Getingen häjdade kampen, steg af och ville veta råd af den skarpsynte skojaren. Denne var icke sen att gå tillhanda med sina förvetna funder i läsning och annat, men då han slutligen förklarade mödan undanredd, kom en hjärtlig språksamhet i gång och ledde till handel, mycken handel, långvarig handel, så att köparen, med all sin beslutsamhet uppkallad, hade sig skyndsamt i kärrstolen och satte hästen i fart.
»Du skall väl åtminstone veta, hvem du har handlat med, ifall vi skulle råkas en annan gång?» ropade skojaren bakefter.
»Ja, det bits väl inte att höra,» svarade Getingen med oförminskad fart utan att vända sig ens. Den andre ropade efter honom:
»Jag heter Järker Järkersson och är son åt Järker-Mäldare här nordanälfs, ifall du hade någon påse att mala hos honom.»
»Gud bevare mig för det och allt ondt som i världen finns!» hviskade Getingen bäfsamt för sig och dref på hästen allt hvad denne förmådde, till dess skojaren var alldeles ur sikte.
Under grubbeltankar på detta möte ledo vägens stunder om. Den åkande hann så upp en gosse, som bar sin lilla kramsäck och hade mäkta brådt.
»Hvad är du för en och hvad brådska regerar dig?» sporde Getingen myndigt.
»Har brådska nog,» lydde svaret. »Tänkte hinna kronskjutsen vid färjstället och följa söderut.»