»Hånej! Då skulle jag inte ge mig så god tid för att hinna honom.»
»Skall du med kronoskjutsen då?»
»Måtte väl det! Går alltid rappare med handeln vid slika tillfällen.»
»Huruledes då?»
»Huruledes? Du begriper väl, att en hop af kronogodset förfares genom hål på säckar och sådant mer. Och hvilken är då mer äreboren att ta vara på smulan än bondestackarn som skjutsar? — Nenej men du! Snigeln flyger inte fort på tjärad sticka, vest du, och vid färjan drar det nog om.»
»Jaså, är det på sådant vis!» utbrast Getingen förtretad.
Han såg skojaren ganska omildt an, liksom denne varit skulden.
»Nå, hvad olycka dref dig ut i världen att skinna ärlig mans svett?» utbrast han.
»Litet hof tycks du ha,» svarade skojarn, »men med den smula som är kan du höra på och döma själf. Sju år gammal var jag, då jag drefs ut att tigga mat åt far min, hade dittills legat och vräkt i mullen. Två veckor blef jag borta och redde mig godt, det drog ut fyra, men hälsan och brödfödan hängde efter, år efter år förgick, men vägen bets inte för det. Visst är jag tvungen ha hem någon påse då och då som hastigast åt gubben i svalen, men fjorton år ha nu gått, sedan jag gaf mig ut och nu åker jag efter egen häst på det lilla jag har kraflat ihop. Jag lämnade min olycka hemma, men din sitter bakunder hjulåsen och grinar som en fuling.»
»Hvad är det du säger för slag?» frågade Getingen förfärad.