Och Järker måste då, när allt kom vida, få sin frihet åter, blef med dagarna allt mera fruktad, rik och oåtkomlig.
Men hans öde hängde öfver honom och hvad tiden led kom dag och stund för råd med honom äfven.
[1] Stryta, laggadt kärl, stående på tre förlängda laggstafvar.
III.
Båtsman Getings onda körfärd.
Kronobåtsman Geting, som också var rättardräng hos prosten, vällärde herr Peder, var ute på en körfärd, som blef honom ond att minnas så länge han lefde.
Olyckan ville, att han skulle hinna upp en vägfarande yngling, som helt förnöjd och tarflig satt på sitt kramlass efter skaplig häst med uppknuten svans. Karlen var, efter alla tecken, en »vägaskojare», ty för gårdfarihandlaren hade samtiden blott detta namn, som redan då stod på gränsen till skällsord.
»Hvad har du egentligen för brådska?» sporde skojarn från sitt lass och tillade: »Kronskjutsen är i väg, om du vill veta!»
»Kronskjutsen?» upprepade Getingen förvånad. »Han for för länge sedan och bör väl rättnu vara långt söder genom världen?»