Laulo kuusen kukkalatvan,
Kukkalatvan, kultalehvän.
Latvan työnti taivahalle,
Puhki pilvien kohotti,
Lehvät ilmoille levitti,
Halki taivahan hajotti.
Laulelevi, taitelevi;
Laulo kuun kumottamahan
Kultalatva kuusosehen;
Laulo oksille otavaan.[153]
Nu är det visst fallet, att verldsträdet förekommer hos de flesta germaniska folk. Men dels uppträder det ej hos dem så, att af dess spillror skapelsen framgår, dels finnas liknande föreställningar äfven hos andra finska folk, hvilka göra det sannolikt, att denna föreställning varit gängse hos Finnarne långt förr än de kommo till Europa. I Tatarernas sagor omtalas nio lärkträd, som vexa ur samma rot, och en inskrift står på trädet: "då Kudaj skapade jord och himmel, då föddes äfven detta lärkträd".[154] Men om öfverhufvud denna bild är mindre utförd, så bör jag anmärka att detsamma äfven, så vidt jag kunnat se, är fallet med Indernas verldsträd.
Jag har förut framhållit Indernas försök att åskådliggöra ur-anden, som genomströmmar hela verlden, i soma, Persernas haoma. De finska sagorna likasom Kalevipoeg omtala skålar, fyllda med mäktiga drycker. Den ena af dem ger styrka och lif, den andra förlamar. Inderna säga, att soma finnes i vattnet, men den är egentligen en lifvets dryck, som äfven gudarne måste njuta, for att ej såsom blotta naturväsenden förgås; motsvarande således Grekernas nektar. I en afhandling af A. Kuhn,[155] som jag genom Hr Statsrådet Schiefner i St. Petersburg godhetsfullt fått mig tillsänd, då redan trenne ark af denna undersökning voro tryckta, säger en Upanishad, att gudarne sitta under verldsträdet och dricka soma ur den heliga källan. Bundehesch nämner: "nära trädet jat-bés vexer den hvita hom, i källan arduisur, den som äter deraf blir odödlig." I närmaste sammanhang härmed står Skandinavernas verldsträd, asken Ygdrasil, och Urdar-brunnen, ur hvilken Odin dricker vishet. Men att äfven föreställningen om lifvets dryck hos Finnarne ej behöfver vara ett lån från Germaner, bevisar dess förekommande hos de asiatiska folken. Tatarernas sagor omnämna ofta lifsvattnet, som finnes i ett guldfat på tolf qvarters djup i jorden. Fatet åter är nedgräfdt vid roten af en björk med guldblad och gyllene bark. Der hade Kudaj ställt en hjelte till väktare.[156]
Ännu återstår att förklara orsaken till verldens uppkomst. Indern säger: tad = ordet var till och kände längtan i sitt sinne; längtan blef ett frö, som brast genom eftersinnandets makt. Och vidare: Maja, som är Brahmas längtan, kärleken, frambragte verlden. Hvilken förvånande likhet med Wäinämöinen, som i sin moders sköte eftersinnar och längtar att blifva född. Och Ilmatar, Kave luonnotar, urelementet, äfven hon ledsnar att vara till ensam på de vida fjordarna, med "den gungande vågen framför sig, den klara himmelen bakom"; äfven hon längtar att blifva till något. Namnet Maja, förvillelse, ger tillkänna denna längtans natur; det är ett affall från det urspr. varandet såsom endast en tänkt enhet. Öfvergången till tillvarons mångfald sker sålunda, att "kärleken är bandet mellan vara och icke vara"!
Vi hafva genomgått Finnarnes föreställningar om verldsskapelsen och funnit, att de såväl med afseende å den genomgående grundtanken, som äfven de vexlande bilderna i hufvudsak öfverensstämma med Indernas. Den största olikheten är den, att spekulationen i Indien genom en flertusenårig kultur stigit till en ovanlig höjd. Men många andra än de här nämnda företeelserna leda oss till Orienten vid undersökningen af Finnarnes forntid. Så yttrar Jakob Grimm, den förste som i utlandet fäste blicken vid Kalevala: "jag vill synnerligen anmärka (i det finska epos) en liflig, sinnrik naturkänsla, sådan man nästan blott i indiska dikter anträffar den." Och då han omnämner huru Wäinämöinen drifver omkring på hafvet, skapande vikar och öar, tillägger han: "hvem påminner ej denna kosmogoniska föreställning om den indiska sagan om Brahma och Vishnu, hvilka, sittande på ett blad och sugande på sina tår, skapande draga genom hafven?[157] Äfven Acvinerna, ljusbringarne födda af ljus och molndunkel, kunna lätt sammanställas med Koit och Emarik, koitto och hämärä."
Jag vill dock med hela denna framställning ingalunda påstå, att Finnarne omedelbart af Inderna emottagit sina mytiska föreställningar; överensstämmelsen antyder i min tanke endast en innerlig och mäktig beröring. Men huruvida den egt rum förrän Inderna och Zend-folket ännu skiljt sig från hvarandra, d.v.s. med de ursprungliga Arierna, eller om både dessa och Finnarnes stamförvandter öst ur någon gemensam urkälla, är en fråga, som nu ej torde kunna afgöras. Ogensägligt visa dock Finnarnes mytologiska föreställningar, att de af alla altaiska folk, så vidt man hittils känner, bibehållit det mesta af en uråldrig bildning, som blomstrat långt förr än de europeiska kulturfolkens. Anor betyda visst i och för sig icke mycket; hvarje folk har derföre med rätta blott den betydelse dess närvarande bildningsgrad skänker. Men i förfädrens traditioner ligger en ännu verkande makt, och den verldsåskådning, som fortplantats från generation till generation, är härvid den icke minst vigtiga.
Fotnoter:
[1] Theil II, s. 37-44.
[2] Jfr Hegel's Vorles. über die Philosophie der Religion. I. 275, 284-293.
[3] Jfr Ludv. Noack, Die Theologie als Religionsphilosophie, Lübeck 1853, 96 följ.