Men af begge dessa ställen framgår på det tydligaste, hvari den egentliga skaparkraften består. De mäktige försvinna, men makten blir qvar; den finnes i skaparens mun, är hans ord, anden. Vi hafva sett huru detta ord i Wäinös mun är mäktigt att af äggets spillror bilda hela verlden, på ett sätt, som i höghet mäter sig med det verldsbekänta varde! Ordet, det symboliska uttrycket för tanken öfverhufvud i allt skapadt, blir sålunda urgudomens sanna tillvaro. Ordet finnes i allt, och om man känner ursprungs-ordet, så är man herre öfver tingen. Det finnes väl intet kraftigare bevis, att Finnarne ansett anden, förnuftet i verldsordningen, vara den egentliga skaparen, från hvilken gudar och verld leda sitt ursprung, och hvilken betecknats med den opersonliga benämningen jumala. I hvarje enskildhet genomskimrar derföre något af den högste; i hvarje träd, i hvarje gren, i hvarje grässtrå, ja i hvarje daggdroppe ler derföre en huld genius, som skänker den lif och glans. Ehuru icke utgående från samma princip, ger likväl Lönnrot en träffande skildring af denna verld med millioner gudar,[138] som väl kunna mäta sig med de 330 millioner man räknar i Indien.[139] Vi hafva ett indirekt bevis härpå i det spekulativa, begrundande lynne, som så starkt utmärker Finnen. Det objektiva öfverhufvud har för honom en betydelse, derföre söker han öfverallt bakom företeelsen dess sanning, synty, kraften som verkar deri. Och denna fordran förklarar äfven lätt bristen på egentligen historiska sånger. De tillfälliga, men äfven bevisligen ofta blodiga, sammandrabbningarna med andra folk hafva icke lemnat mera betydande spår efter sig i sångarens minne. De voro visserligen lifsyttringar af folket, men dess sanna lif låg i andens verkningar och i sångens makt. Derföre är äfven sångarkungen den högste i verlden.

Denna förklaring vinner ny styrka genom jemförelse med förhållandet i Indien. Äfven der spelar historien, händelsernas yttre sida, en underordnad roll. Millioner år hopas på hvarandra utan betänklighet, och forskaren har den yttersta svårighet att i denna rörliga massa få en fast punkt. Och denna företeelse är betingad deraf, att Indern i allt söker väsendet, söker den osynlige Brahma, som ser genom tingen. Hos dem återfinnes äfven föreställningen om sångens allmakt. Gunadhya förtäljer sina himmelska sagor, hvar vid alla djur församla sig för att afhöra dem. Gråtande stå de der och höra på; men Gunadhya aflade sin kroppsliga gestalt, och återvände till sin himmelska boning såsom Sivas tjenare.[140]

Men hos Finnarne, liksom i Indien, skapar fantasin en mångfald af former, för att åskådliggöra huru den ende osynlige luoja ur sig utvecklar verlden. En bland dessa är den bekanta föreställningen om verldsägget, hvarur himmel och jord blifvit bildade, så att hvarje spillra deraf är en spillra af det ena, som fanns till från begynnelsen. Denna föreställning är uråldrig, äfven Esterna hafva svaga minnen deraf. Bland annat säges i en sång, att pühha linnu bygger sig bo, ligger på äggen och fördelar de späda ungarna, en på himmelen till måne, den andra till sol på luftens hvalf, den tredje som en sten på ängen.[141] Denna föreställning är otvifvelaktigt från uråldrig tid, ty endast de äldsta kulturfolken af arisk stam känna den, hos de öfriga har den redan försvunnit. Hos Inderna är det Brahma, som låter sig födas i ägget och under namn af Purusha fullbordar skapelsen. Måhända var äfven den finska föreställningen urspr. sådan, att Wäinämöinen framgick ur ägget; ty det är han som af urmaterien bildar uddar och öar, med ett ord utför urväsendets vilja. Det heter äfven att hans moder i sjuhundrade år irrade omkring på de vida vattnen, utan att kunna framföda honom. Och ändå skedde det endast genom hans vilja. Brahmas ägg vaggas på hafvet i tusende år innan det är moget, och då framträder han sjelf derur, låtande ägget brista sönder. Föreställningen om en menniskas framträdande ur ett ägg återfinnes äfven både hos Finnar och Ester. De sednare berätta huru Linda uppvexte ur ett ägg,[142] och dylikt förekommer äfven i Kanteletar.[143] Benämningen Sampo, guds ursprung, som tilldelades solen, antyder också föreställningen om urväsendets födelse i solen. Att åter himmelens guldglänsande skifva gifvit första anledningen till tanken på ett ägg, synes af Indernas hymner. I Rig-Veda säges: i begynnelsen uppstod källan till det gyllene ljuset.[144] Och Manus lagar framhålla, huru i begynnelsen genom urväsendets tanke uppstod ett ägg, glänsande såsom guld, lika lysande som stjernan med tusende strålar.

Ännu andra beröringspunkter finnas, som härmed stå i sammanhang. I finska mytologin finnes neml. ett ord, Kave, hvartill man förgäfves i finskan söker en etymologisk förklaring. I Nya Kalevala heter Kave luonnon tytti och ensin emä itselöitä,[145] på andra ställen åter säges:

Kave ukko pohjan herra,
Ikäinen iku Turilas.[146]

Vidare berättas huru han efter 30 somrar befriar sig ur sin moders sköte. Ordet är således ett appellativ, i sednare fallet för urgudomens första inkarnation. Och märkvärdigt nog finna vi en anknytningspunkt härför i Indien. Bhrgu, den "lysande glänsande," enl. Kuhn blixten, framgår ur Brahmas hjerta som klyfver sig, hans son är Kavi. "Det ligger nära till hands, att förbinda denna åskådning af det sig klyfvande hjertat med den af det bristande ägget, ur hvilket verlden blef skapad".[147] Och enl. Ganander förstås ofta med Kavet "en mäktig förste i månan, som hjelpte den mot kuumets anslag".[148] I den finska föreställningen fattas sålunda Kave såsom härstammande från urmodren, eller från det lysande himlaklotet, = ägget. Försöka vi etymologiskt undersöka ordet, så finna vi väl i Jen. Sam. kábe, död, Tungus. kovi, kuvi, lycka, Ostj. kava, kevi, hammare, kavi, gök, Burat. kube, del, kubânam, dela. Närmare sammanhang har dock Jenis. Ostj. kip, farfar, hyp, son, ja med det förra betecknas äfven månen. Alla dessa kunna dock icke utan vidare förklara det finska kave; man kan hos Germaner, Greker och Romare ännu mindre finna någon motsvarighet, hvarigenom det kunde förklaras för ett lån. Enda utvägen blir derföre att enl. omnämnda myt vända blicken till Indien. Der möta oss sanskrit orden kav, plöja, kavû, fåra, eld från gödsel, och slutligen kavi klok tänkare, vis. Böthlingk och Roth tillägga, att det brukas om "urtidens vise fäder, som nu omsväfva solen som andar".[149] Det sättes således äfven här i förbindelse med himlaljusen. I Schah-name omtalas konungaslägten Kawja eller Kajanider; kava förklaras vara en solens anförvandt, och kawus betyder den förståndige.[150] Latinska ordet cav-ere, akta sig, vara klok, står härmed i samband.

Från föreställningen om ägget, som "likt ett frö inkastades i vattnen", uppstår lätt den om verldsträdet. Eller kan väl något annat menas med eken, puu jumalan, som

Ojenteli oksiansa,
Levitteli lehviänsä
Latva täytti taivahalle,
Lehvät ilmoille levisi,
Piätti pilvet juoksemasta,
Päivän peitti paistamasta,
Kuuhuen kumottamasta.[151]

Ur fröet till detta träd utbildas hela verlden. Man finner det lätt, ty då det hugges i spillror, flyta dessa vida omkring, och dit de hinna, der uppstår evärdlig lycka. En påminnelse om Sampo och ägget, som splittras. På andra ställen åter beskrifves huru solen och månen hängde på trädets grenar, och äfven Ilmarinen fäster sin nysmidda sol i ett högt träd. Hos Esterna har minnet häraf redan till en del bleknat, men tydliga spår finnas ännu qvar. Tamme laul berättar huru eken, som trängde genom himlahvalfvet, fälles. Deraf göres ett badhus; men framför tröskeln var månen, ofvanför solen, och stjernorna dansade derinne.[152] Och huru skaparns ande genomströmmar allt, huru han bor i sitt verk, skönjes tydligt af den framställning, som finnes i Kalevipoeg, slutet af VI sången. Den himmelshöga eken beskrifves omständligt. Då den ändteligen nedhugges, bildas af dess spillror den mäktiga Suomibryggan, fartyg och städer, men äfven en koja för sångarn, der han virkar sina sånger. Och till honom strömmar från Taaras eviga salar, från skaparns rika källa hvad han behöfver för att fullända sin väf.

Att verldsträdet, skapelsens mångfald, liksom himmel och jord ur ägget, bildas genom ordets makt, framgår ur Wäinämöinens sång. Det heter neml.