Tullessa jumalan tunnin;[133]
hvilka sistnämnda tillika innebära, en antydan om det onda, mörkret, som vid solens uppgång måste fly.
Det är öfverflödigt att anföra flera exempel ur det nämnda torde ogensägligt framgå, att hos Finnarne begreppet om en enda skapare, som står öfver både verld och gudar såsom deras första upphof, varit ursprungligt. Afgjordt yttrar derföre Snellman i en recension: "i Kalevala-dikten förekomma nu vidare så många uttryck, hvilka häntyda på medvetandet om en enda skapare, en högsta gud, den sanne, — att hvar och en som skrifver öfver finska mytologin, men helt och hållet öfverser detta förhållande, kan påstås hafva förfarit utan sakkännedom".[134] Gudarne sjelfva erkänna derföre alltid, att deras makt ytterst är ett lån af skaparn. Så anropar Wäinämöinen yli-jumala, då han längtar att födas; Ilmarinen erkänner skaparen öfver sig, då han säger sig hafva lärt konsten att smida genom dessa ord:
Kauan katsoin luojan suuhun,
Partahan jalon jumalan,
Ennen taivoa takoissa,
Ilman kantta kalkuttaissa.[135]
Men hurudan denne ene och högste skapare är, framlyser bestämdare. Utredningen af ordet juma och de redan anförda skapelse-teorierna visa, att allt tillvarande utvecklar sig, det ena ur det andra, hvarigenom skaparn sjelf finnes i allt. Många ställen i Kalevala bekräfta denna uppfattning. Ilmarinen sade att han, för att lära sig smida, sett skaparn i munnen. Derifrån ledas vi helt naturligt öfver till följande:
Silloin virsikäs Wipunen,
Tuo vanha vaka-väkevä,
Jonk' oli suussa suuri tieto,
Mahti ponnetoin povessa,
Aukaisi sanaisen arkun,
Lauloaksensa hyviä,
Noita syntyjä syviä,
Ajan alku-luottehia.[136]
Och i föregående rader säges:
Ei sanat salahan joua,
Eikä luottehet lovehen,
Mahti ei joua maan rakohon,
Vaikka mahtajat menevät.
Här förefaller det visst som skulle Wipunen göras identisk med urgudomen. Hos honom är neml. makten, och Wäinämöinen måste uppslukas af honom, försänka sig i urväsendet, för att erhålla den högsta visheten. Men Wipunen erkänner sjelf öfver sig skaparen, och sjunger de betydelsefulla orden, "luften föddes af sig sjelf på skaparns önskan." Och med djupaste vördnad yttrar Wäinämöinen, då han stämmer blodflödet:
En puhu omalla suulla,
Puhelen jumalan suulla,
Josp' on mulla suu suloinen,
Suloisempi suu jumalan,
Jospa on kaunoinen käteni,
Käsi luojan kaunihimpi.[137]