det namn, som Wolfgang antagit, för att hans inkognito skulle vara fullständigt.
Att det under detta namn dolde sig löjtnant Wolfgang Schnitler, kände blott en enda människa förutom han själv, nämligen hans bundsförvant, fröken Elli Zander.
Och således förstod Wolfgang strax, att brevet kom från henne.
Han slet upp kuvertet med feberaktig brådska.
Hon skrev, att allt vore sig likt. Ingen tycktes misstänka det minsta, och hon meddelade, att Cramer plötsligt återkommit till Berlin och återupptagit sin ivriga kurtis av henne. Han följde henne överallt och lät sig ej avspisa på något sätt.
Wolfgang funderade ett ögonblick starkt på att 124 strax resa hem till Berlin — det var svartsjukan, som för en stund bemäktigade sig honom —- men när han så besinnade, att hans och flickans förhållande till varandra ju ej var av det intima slag, som berättigade honom till någon svartsjuka alls, ombestämde han sig och beslöt att stanna på sin post för att än ytterligare förkovra sig i flygningens alla finesser och konstgrepp.
Elli Zander hade ju vid varje tillfälle så uttryckligen visat, att vad som gällde för henne var i allra första rummet morbroderns ära, att han ej ägde rätt att ifrågasätta, att även något litet intresse för hans egen person kunde dölja sig bakom hennes råd till honom.
— Hon älskar mig nog ej, tänkte han och sökte förgäves mellan linjerna i hennes brev efter något som helst tecken till det motsatta.
Att hon skrev om Cramer, berodde ju helt enkelt på, att hon ville hålla Wolfgang à jour med denne falska väns görande och låtande — det var allt — det kunde man ju begära av en allierad.
Wolfgang läste vidare: