— En förändring har dock inträffat, skrev Elli, min morbror är ej längre så frisk och rörlig som förr. Jag vet ej riktigt, vad som felas honom, men jag tror, att det är något åt hjärtat. 125
— Aha, tänkte Wolfgang, där förstår man Cramers pågåenhet; flickan får ärva den gamle och den räven Cramer söker fånga henne.
Men samtidigt smög sig en annan känsla över honom — kunde ej Elli tyda hans frieri, om han nu framförde ett sådant, likasåväl som Cramers för ett fikande efter hennes pengar?
Och han beslöt sig för att anslå en kall affärsmässig ton i sitt svar, i det brev han just nu satte sig ned för att skriva.
Även hans brev till henne gingo på omvägar — de adresserades poste restante med ett par initialer.
Han skrev och omtalade sitt besök på Salpiso och det lyckade anbringandet av telefonerna, om sina senaste flygbragder, om allt, som han trodde skulle intressera henne som bundsförvant att veta, men av den kalla, affärsmässiga tonen blev det så litet, att då Elli mottog brevet, smålog hon och sade för sig själv:
— Alltså, detta är löjtnant Wolfgang Schnitler »donjuanen», »roueen», »den blaserade» — ånej — det är Wolfgang Schnitler, den store gossen, det tjugofemåriga barnet — som jag älskar —
— Jag undrar, vad han egentligen tänker om mig, fortsatte hon sin tankegång, tror han verkligen, 126 att morbrors affärer ligga mig så varmt om hjärtat — och att ej han själv spelar största rollen. Förstår han månntro icke, att jag just vill, att morbror Simon skall fortsätta med detta — just därför att vi då lättare kunna hålla tyglarne i våra händer. Skulle jag övertala morbror att sluta, så går naturligtvis doktor Martini ögonblickligen till en annan bankir, och då hava vi förlorat honom alldeles ur sikte. Nej, det är bäst som sker. — Förresten tycker jag, att Wolfgang, hon kallade honom alltid vid förnamn i tankarne, har utvecklats kolossalt på denna tid — han var ju en intresselös vekling, då jag först träffade honom — nu genomgår han den nyförvandlade människans normala gång — den börjar alltid med barndomen — låt oss se, när slaget skall stå, om ej Wolfgang Schnitler har blivit just den man, som jag alltid drömt om.
Wolfgang arbetade.
Han blev skickligare och djärvare i sina flykter och det hade hänt, att han flere gånger styrt rätt över Medelhavet helt till den afrikanska kusten och vänt åter utan att en enda gång taga vattenytan. Han behärskade sitt hydroplan till fulländning.