Medelst telefonen följde han med i alla doktor 127 Martinis åtgöranden, men det visade sig, att samtalen på kontoret voro tämligen intresselösa.
Inom astronomin hade han till och med börjat att hysa egna åsikter; som till exempel den rätt lustiga fråga, han en gång framkastade i ett brev till Elli Zander.
Han skrev:
— Jag har märkt, att det är ett ganska egendomligt fenomen förknippat med de inre och yttre planeterna. De inre planeterna — de, som äro solen närmare än jorden i sina banor — alltså Merkurius och Venus samt delvis vår måne — äro — märk detta — alla bergiga. Astronomerna skildra Merkurii berg som något högst oerhört och Venus äger bergskedjor, som vida överstiga jordens högsta tinnar. Vår måne, vet ju alla, är ytterst bergig. Och vår egen jord, Tellus, kan heller ingen påstå är flateroderad — den är tvärt om mycket kuperad.
Så sker ett avbrott.
Efter att vi från solen nått vår egen jord och sett, huru de inre planeterna äro ytterst bergiga — slår plötsligt det hela om. De yttre planeterna påstås vara alldeles platta, utan bergshöjder.
Jag frågar:
Varför skall just jorden, vår jord, bilda övergångsledet? 128
Och det enda svar, jag kan få härpå, är, att det måste bero endast och allenast på, att vi, iakttagarne, just bebo denna jord.
