Merkurius, Venus och månen framvisa faser, alla likna månen halv och som skära, medan de yttre planeterna alltid visa sig endast fulla. Då uppstår denna tydliga skuggbildning av de höga bergstopparna.

Denna finnes däremot absolut icke på de yttre planeterna, då de ligga utom jordbanan.

Och så avfärda astronomerna det hela kort och gott med, att de inre äro bergiga, de yttre äro flata på ytan.

Jag är säker på, att detta förhållande är något som absolut är bundet till felobservationer och intet annat. Ty det är för komiskt att planeterna skulle rätta sig efter den lilla jordmänniskans ögon: Ser jordmänniskan mot solen, äro planeterna bergiga — ser hon från solen, äro de flateroderade. Nej, det vore för löjligt.

Just Mars är den av de yttre planeterna, som ligger vår jord närmast — naturligtvis är den flateroderad och utan bergstoppar. 129

Så kommer Jupiter, som påstås vara så flat, att den nästan är som en halvflytande massa. Saturnus därnäst saknar också berg och likaså Neptunus och Uranus.

Jag var ute på flykt i går. Jag seglade fram uppe i den genomskinliga luften, och under mig låg Medelhavet badande i sol. — Mörkblått, säger ni kanske. — Guldgult, svarar jag. Nåväl — vill ni veta, hur det såg ut? Det var mörkblått från solen och guldgult mot solen. Och då kom jag att tänka på vårt planetsystem. Där lågo en mängd små holmar och skär under mig. När jag betraktade dem, som lågo åt solhållet, såg jag således solen stå över dem. Då voro de alla svarta eller i alla fall mörka. Pittoreskt i sanning — ett guldgult hav med mörka fläckar av uppstickande öar. Jag vände blicken åt andra hållet. Solen stod mig nu i ryggen. Jag såg havet mörkblått och upp ur detsamma reste sig de små öarna, men nu voro de gula vid stranden och bjärt gröna av lövverkets prakt. Också det en storslagen anblick i sanning.

Reflektionerna gjorde sig själva och de förorsakade, som jag nyss nämnde, att mina tankar gingo till de inre och yttre planeterna. Mitt hydroplan var jorden, tyckte jag, och jag själv stod på dess yta. Mina ögon voro teleskopet, som 130 spanade i eterdjupet. Och de inre planeterna voro de öar, som lågo mot solen, de yttre de åt andra sidan. Och nu såg jag den skenbara olikheten.

Detta allt kan förefalla som fantasier i den högre stilen. Det låter ju nämligen otroligt, att jag, lekmannen, skulle kunna finna ut ett sådant Columbiägg inom astronomin, medan lärde män i hundratals år gått och stirrat sig halvblinda på de olika förhållandena på planeterna, tröstande sig med, att »naturens växling är oändlig», under det att jag helt enkelt säger: Olikheten beror endast på, att vi se ungefär samma sak från olika synpunkter.

Den övertygelse, vartill jag kommit a priori, är således den, att lyckas det mig en gång att få kasta en blick på Mars i den underbara spegeln, så väntar jag mig att finna också den bergig. —