— Så lydde en del av brevet. Wolfgang hade gått betydligt framåt i självständigt tänkande.
Tiden svann utan att något nämnvärt tilldrog sig och man var redan inne i juli 1951.
Wolfgang hade icke mera uppsökt doktor Martini — han följde arbetet medelst, telefonen. Nu borde ju försilvringen snart vara färdig, om allt hölle streck, som doktorn beräknat.
Den 15 juli erhöll Wolfgang ett brev från Elli. 131
Hon berättade, att Cramer rest från Berlin.
— Håll er parat, skrev hon. Reser han lika fort som detta brev, så är han, samtidigt med att ni mottager dessa rader, redan hos Martini. Lämna ej telefonen innan ni hört honom. Nu gäller det. Jag önskar er all lycka.
Wolfgang kände en ström av lycka genomflöda sitt inre. Hon skrev ej som förr — hennes brev ägde en värme som ej förut, och han trodde sig mellan raderna spåra något mera än blotta affären och det intresse, hon visade för densamma.
Han ilade till telefonen och tillbragte flera timmar med den fastbunden vid sitt ena öra.
— Ännu intet, mumlade han gång på gång, tills plötsligt hans drag fingo ett uttryck av spänning.
Han hörde doktorn utbrista: