Och Wolfgang förstod av den uppståndna tystnaden, att Mayer gjorde sig i ordning till att skriva.
Af de bägge männens resonemang framgick, att Cramer och doktor Martini uppstigit med ballongen så högt dennes tross tillät. Himlen hade varit överskyad. De hade förblivit där uppe i fem à sex minuter. Då sken solen helt plötsligt fram genom molnen. Solstrålarne föllo på den underbara spegelns konkava och starkt speglande yta — solstrålarne koncentrerades till en strålbunt, ty en konkav spegel verkar precis som en lins — medan linsen släpper igenom sig ett koncentrerat strålknippe, så kastar den konkava spegeln strålbunten tillbaka — denna glödheta strålkaskad träffade ballongen, som just i detta ögonblick befann sig mitt i brännpunkten. De samlade solstrålarne genomträngde inom en sekund ballongens sidenöverdrag och en oerhört kraftig explosion följde. Intet av ballongen föll till jorden — intet av de bägge männen syntes till — en lätt bris förde ett moln med sig ut över havet.
KAP. XVIII.
Spökets stämma.
Wolfgang Schnitler hade hört allt han behövde.
Nu — nu var hemligheten äntligen hans — första molnfria natt — se, himlen klarnade upp mer och mer —
Ännu hörde han herr Mayers ord i telefonen:
— Å, detta var en fasans dag. Å, Herre Gud, den värsta jag upplevat.