En knall som av en avlägsen åska — den kom från telefonen på bordet.
Något hade hänt på Salpiso, något fruktansvärt — ännu skrällde telefonen — en explosion? Men av vad och huru.
Nu hade telefonens mullrande dött bort. Han grep den med feberaktig iver — nyfiken lyssnade han — äntligen efter tio minuter, vilka varit som timmar för honom, som väntade, bröts tystnaden — kontorsdörren öppnades och en stämma talade.
Det var varken Martinis eller Cramers.
Men Wolfgang igenkände den. Det var doktorns arbetsförman, tysken Mayer, som talade.
— Herre Gud, en sådan olycka, Herre Gud, vad skall jag göra?
Och så hördes en annan röst:
— Meddela pressen det skedda.
— Meddela pressen? Ja, det förstås — men allt detta är ju hemligt. Doktorn har min ed på att icke med ett ord röja spegelns existens.
— Ja, men något måste göras. Låt oss i alla 135 fall uppsätta en berättelse över händelsen, så är då det gjort.