KAP. XVII.
Explosionen.
Så hörde Wolfgang Schnitler intet mera.
Han löste av sig telefonen och ställde den lilla apparaten på sitt skrivbord.
Han befann sig i ett tillstånd av nervös överretning — nästa molnfria natt skulle avgöra hans öde — ty det var ju klart — den som först komme till världspressen med lösningen av Marsgåtan, blev ju vinnaren, om teorien bevisades att ej vara teori, utan den rena och oförfalskade sanningen.
Hans maskin, »Svanen» låg alltid redo, det var ett ögonblicks verk att sätta den i gång.
Han såg på himlen — tunga moln — a — nu — just nu sken solen i genom — nu måtte de två i ballongen hava en underbar syn — han fick nästan lust att hasta ned till strandhangaren och taga en liten tripp med Svanen.
Länge såg han ut över de solglittrande böljorna — men så återkom hans nervositet med fördubblad styrka. 134
Vad bleve det månne nu till natten. Ja, det såg hotande ut — troligtvis ej vidare lovande.
Nu — nu — bröt solen åter genom molnen — då — vad var det?