— Ja, herr löjtnant.
— Då kan jag alltså nu strax stiga upp för att se ned i spegeln? 141
— Ja, herr löjtnant, när ni behagar. Men hur skall det göras med anmälan av de bägge förolyckade?
— Det styr jag om, Mayer. Nu får ni bjuda mig på litet varmt té, och så begiver jag mig upp i luften. För vilken höjd var er ballong captif inställd?
— På 260 meter, herr löjtnant.
— Gott, Mayer, svarade Wolfgang. Han drack sitt té i gästrummet en trappa upp på kontoret, men var nervös och otålig — intet att undra på, då han om få minuter skulle stå vid sitt mål.
Vad som spelade största rollen för Wolfgang var måhända ej så mycket varken pengarne, han skulle rädda, eller äran av den upptäckt han nu kände sig säker om, att han skulle göra, som fastmer, hur han, sedan han väl lyckats, skulle rädda Simon Levison ut ur affären, ty han antog, att ett närmande till Elli aldrig skulle kunna tänkas, innan morbrodern vore helt och hållet rentvådd från denna historia. På detta spekulerade Wolfgang beständigt, ty hans kärlek till Elli hade nu vuxit till en hel livsfråga för honom.
Han besteg åter Svanen.
I cirklar höjde den sig över Salpisoön, högre och högre klättrade det smäckra aeroplanet på luftens osynliga spiraltrappa. 142
Nu visade höjdmätaren jämt 260 meters höjd över spegelns yta.