Han blickade nedåt.
Absolut intet att se.
Han kretsade på, samma höjd i åttor, i små cirklar, i S-slingor — fortfarande intet.
Han började ana, att aeroplanet möjligen susade allt för fort fram för att kunna uppfatta bilden — då, — med ens framträdde Mars tydligen och stor i spegeln.
Få ögonblick varade synen.
Men för Wolfgang var den tillräckligt tydlig.
Mars utbredde sig för honom som en stor — isöken, fullständigt liknande de jordiska polartrakterna. Och upp ur denna yta skuro sig långa bergskedjor igenom. När snön och isen smälte på dessas sidor, blevo de snöbara och framträdde som långa, mörka streck och linjer mot den ljusare, underliggande grunden.
Så enkel var den invecklade Marsgåtan — så ohyggligt enkel.[A]
De löjliga »kanalerna», som påstodos vara marsbors verk, existerade ej alls — det är märkvärdigt, vad forskarna genast begåva väsen med utmärkta egenskaper, bara de behöva dem, för att en fånig teori skall bevisas. Som nu dessa kanaler på Mars: Deras bredd uppgår på sina ställen till samma bredd som Gottland. Snö, som smälter på en bergssluttning, kan naturligtvis med lätthet efterlämna sådana stora fläckar — men grävningar av marsbor!