— I januari 1935 gick det genom världspressen ett uppseendeväckande meddelande: På Mars’ yta hade tydliga signaler iakttagits. Sju aftnar å rad hade dessa observerats, icke blott från ett, utan från minst tjugo jordiska observatorier. Jag bringar här avskrift av en av dessa tidningsartiklar.
— Hoppa över tidningsurklippet, bad Wolfgang.
— Det låter sig ej göra, herr löjtnant. Testamentet måste ord för ord uppläsas, svarade advokaten. 15
Wolfgang pustade.
— Signaler från Mars, fortsatte föreläsaren, Är den bebodd? Detta är alltså överskrifterna, tillade han upplysande. »Från olika håll hava i dessa dagar rapporter ingått om märkliga förändringar på planeten Mars’ yta. Dessa förändringar förefalla vara så regelmässigt »ordnade» — om vi få använda det uttrycket — att flera astronomer mena, att de äro resultaten av ett medvetet igångsatt signaliseringssystem till oss jordbor från Marsborna. Som bekant framvisar marsytan en mängd kanaler, vilka framträda med mörk ton mot Mars’ gulgråa yta. »Signalerna» utgöras av nästan cirkelrunda utsvällningar å flere av dessa kanaler. Men icke nog härmed. Dessa bucklor — punkter eller fläckar komma och gå, d. v. s. framträda och försvinna, efter en viss systematisk metod, nästan som i takt med en eller annan melodi. — Astronomerna fråga sig: är det faktiska signaler? Huru framställas de i så fall? Vad önska de eventuella marsborna av oss? Men ingen har dristat sig till att lämna något svar. Världens största refraktorer ha varit riktade mot vår syskonstjärna natt efter natt; genom alla har fenomenet varseblivits, men det står lika gåtfullt för 16 alla vetenskapsmännen. Här få vi måhända säga: Ignorabimus.»
Advokaten gjorde ett uppehåll för att torka de immiga glasögonen.
— Äro vi färdiga med urklippet nu? frågade Wolfgang.
— Ja.
— Om jag bara förstod, vad meningen är med allt det här.
— Jag skall fortsätta, så få vi väl klarhet.