KAP. XX.
Slutet.
Det väckte en viss sensation, när pressen den 16 juli 1951 meddelade de av Wolfgang Schnitler gjorda iakttagelserna över planeten Mars natur.
— Han brås på farbrodern, sade många, den gamle visste väl, vad han gjorde, när han ville sporra brorsonen till arbete.
Tidningarna visste att berätta följande:
Bankir Simon Levison i Berlin hade på anmodan av Wolfgang Schnitler försträckt denne med penningar, så att han skulle vara i stånd att utföra sin plan — en jättestor, konkav spegel — ett teleskop, vars make världen aldrig förr skådat. Själva utförandet av spegeln hade Schnitler uppdragit åt en viss doktor Martini och agent Cramer. Dessa bägge hade dagen i förvägen utsatts för ett olycksöde, i det att deras ballong captif exploderat.
Wolfgang, som alltid ansett sig som den rättmätige 145 arvtagaren till onkelns förmögenhet, inbjöd härmed alla världens lärda till ett besök å Salpiso för att själva övertyga sig om, att det ej längre existerade någon mars — gåta. Han önskade endast, att man för formens skull konstaterade faktum, vilket testator föreskrivit.
Wolfgang lämnade spegeln i Mayers vård och reste strax till Berlin, varest han strax begav sig till det Levisonska huset.
Hade han längtat mindre efter Elli, så skulle han tvivelsutan hava ägnat tidningarna ett mera ingående studium än han gjorde. Han skulle då hava lagt märke till, hur det med feta typer, inom en svart ram stod: