— Ne — e — e — ej, gäspade vännen.
Juristen läste ånyo:
— Jag kan ej beskriva, huru detta intresserade mig och hur det satte min fantasi i rörelse. Jag beslöt mig för att ägna mina återstående dagar åt studiet av Mars. Jag drog mig tillbaka från affärerna, inredde mitt hus till ett första klassens astronomiskt observatorium och hängav mig helt och odelat åt mitt livsverk.
Nu, år 1948, när jag nedskriver mitt testamente och yttersta vilja, har det ännu ej lyckats mig att lösa den stora gåtan. Jag är övertygad om, att Mars’ kanaler äro frukten av högt utvecklade, intelligenta varelsers verk, att de tjäna samfärdseln och bevattningen — men signalerna och förändringarne kan jag ej på något sätt förklara mig. Jag medgiver ock, att min syn på kanalernas natur kan vara felaktig.
Nu är min vilja denna:
Mitt efterlämnade kapital, omkring 10 millioner mark — —
Advokaten gjorde åter ett uppehåll, denna gång för att vända ett blad.
Wolfgang hade blivit alldeles blek av spänning. Detta började att se otrevligt ut.
— Tillfaller den, som inom loppet av två år efter min död odisputabelt löser marsgåtan — —’ 18
Det förekommer ibland, att till och med en löjtnant svimmar. Det inträffade i detta ögonblick med löjtnant Wolfgang Schnitler. Han föll huvudstupa framåt på golvet.