Han hade, för att kunna följa med i sakens utveckling, hänvänt sig till en byrå för tidningsurklipp och satt, tillsammans med Cramer — som naturligtvis givit honom en snärt, för att hans aversion mot urklippet i onkelns testamente resulterade i, att han nu måste plågas med denna massa av dylika — genomläsande det ingalunda oansenliga materialet.
— Det ser så ut, genmälde vännen. Men något 29 allvarligt tycks ännu ej föreligga från någondera sidan.
»Grosshandlaren» hade — praktiskt nog — nu, då flere av Wolfgangs umgängesvänner börjat visa en mindre varm tillgivenhet än före testamentet blivit offentliggjort, varit löjtnanten en ännu mera efterhängsen beundrare än förr. Detta belönades också av löjtnant Schnitler med uttryck såsom: Du är en sann vän, gamle Fritz, och liknande.
Men Fritz Cramer behöll troget sitt mål: den schnitlerska tiomillionen i sikte och låg ej så på latsidan, som till exempel Wolfgang gång på gång beskyllde honom för. Tvärt emot. Men hans sätt att arbeta på lämpade sig ej för offentligheten och allra minst kunde han låta vännen få en inblick i de planer, han hade.
Så hade han samma dags förmiddag planlagt en kupp.
Simon Levison var inom vissa kretsar bekant för att inlåta sig på affärer, som ofta rörde sig på lagens gräns och flere voro de obskura personer, som anlitade honom, när de vädrat ett eller annat geschäft, som ej passade att framlägga för de vanliga bankirerna.
Honom hade Cramer besökt helt nyss samma dag.
Vad de tvenne förhandlade om, vet man ej, 30 men vid avskedet tryckte Levison Cramers hand med de orden:
— Ja, så har jek da alle the papirer i min näve.
— Ja, allesammans.