Men man var nu för tiden så van vid märkvärdiga testamenten, att många ej funno detta mera underligt än flera andras. Man erinrade sig, huru en massa sådana kapitalplaceringar ännu stodo oinlösta, samtidigt som man påminde sig den sista, som lyckligt bragts till fullbordan. Den rörde sig om konsten att flyga med ångkraft och mannen, som löste gåtan var en spanjor. Han hade lyft sina fyra millioner francs, donerade av en parisermäcenat. Ett annat sådant infall hade en skandinavisk kapitalist haft: Han utsatte en premie av två millioner kronor åt uppfinnaren 27 av ett sätt att flotta björk, ett träslag, varav skogarne äga ett överflöd, men som i avlägsna trakter ej kan tillgodogöras, emedan det är för tungt för flottning utmed floderna. Denna premie stod ännu öppen att erövra, ehuru hela tjugo år hängått sedan den utfästs.

Sådana donationer, premier och testamenten hade det varit gott om, men de hade alla berört rent jordiska frågor; antingen hade de till mål att tillföra testators fosterland vissa fördelar eller de avsågo, att föra vissa direkt praktiska idéer framåt.

Himlarymden hade hittills fått stå i sitt oberörda majestät och gamle Schnitlers Marsdonation var den första, som bröt igenom de jordiska molnen med ett direkt, interplanetariskt mål i sikte.

Tidningarne omnämnde detta; det bildade sig så småningom partier för och emot möjligheten av att överhuvud någonsin komma till en positiv klarhet om Mars natur.

Det ena partiet förfäktade den åsikten, att ju längre man dreve en förstoring av en planet, desto oklarare bleve detaljerna, varför man aldrig komme längre än där man nu stode.

Det andra lägret höll det för mycket sannolikt, att astronomerna, samlade i skara, gemensamt skulle lyckas att reda upp härvan. 28

De funnos ock, som påstodo, att teori alltid blir teori, och att visshet aldrig kunde uppnås och som kritiserade testators tanklöshet att i testamentet kategoriskt fasthålla vissheten som mål. Han borde i stället hava belönat den bästa teori, som framkomme inom loppet av de närmaste fem åren.

Dessa, som skrevo så, bemöttes åter av andra, vilka betonade, att inför ett bevisat fenomen, inför ett verkligt faktum, falla alla teorier till marken maktlösa.

Det blev, som ofta sker, ett kaotiskt virrvarr i pressen, och den fullständigt opartiske fick intet intryck alls av hela saken.

— Nej, det här blir jag inte klok på, sade Wolfgang en dag till Cramer. Den ena slår ju ihjäl den andra.