Han var nästan vimmelkantig av de underrättelser han nyligen fått. Aldrig van vid att tänka något närmare över sina handlingar, hade han nästan beständigt lyckats, tack vare onkelns väntade donationer, att uppnå, vad han själv ville. Nu såg han sig plötsligt stå öga mot öga med handling och dåd, om han ej för alltid skulle utestängas från ett lyxliv, som för honom blivit en livsbetingelse. Han var alls ej ond av naturen, endast sorglös och lättsinnig, men han kände med sig, att inför den fara, som nu hotade, skulle han knappast tveka att begå snart sagt vad som helst, som kunde främja hans syften.
Löjtnant Wolfgang Schnitler hade, vid tjugofem års ålder, äntligen blivit en man.
För hans vän Cramer hade testamentet också sina obehagliga sidor. Det var inte blott ett utan en massa projekter, som denne herre bar på och som endast väntade på Wolfgangs arv för att sättas i verket. Cramer hade föresatt sig, att planmässigt komma i besittning av vännens pengar. Det skulle ske genom kapitalplaceringar 25 så ordnade, att alltid Cramer själv stod bakom för att taga profiten. Nu hade dessa för honom glädjande planer ej blott utsatts i flera år utan hotades ock att förintas. Han svor, att ej sky något medel, som kunde rädda Wolfgang Schnitlers millioner.
Den oskyldiga planeten Mars torde denna eftermiddag ur de bägge herrarnes sinnen hava mottagit fler förbannelser än den sammanlagt varit utsatt för, sedan människor föddes på jorden.
Men den gick sin bana alldeles oberörd som förr.
KAP. III.
En plan.
Nästa dag, den 22 juni 1950, innehöllo berlinertidningarne utförliga artiklar om gamle Schnitlers besynnerliga donation. Hade man dagen i förväg förundrat sig över hans originalitet i livet, så förvånades man ej mindre över hans egendomliga önskan att efter döden önska planeten Mars undersökt.