Dagen därpå uppsökte Cramer ånyo Simon Levison.
— Ja, sade denne, jek haver tänkt på then sak där. Jek er villik till att gå met på ert förslag.
Och så blevo de eniga om detaljerna, bägge dock med den baktanken, att var och en slå under sig hela kapitalet.
När detta kontrakt upprättats, ilade Cramer till sin vän Schnitler.
— Du, tyckte han glädjestrålande, nu tror jag att jag vet sättet.
— Såå, låt höra.
— Du känner Simon Levison?
— Ja visst, par renommé. Hans affärer äro nog inte sådana, att de tåla för mycket dagsljus.
— Än sedan då?
— Nej, nej. Vad är det med honom?