KAP. I.
En astronom mindre.
Den 20 juni år 1950 var en sannskyldig pinodag för berlinarne. Hettan var enorm, husväggarne glödde och trottoarernas halvmjuka asfalt nästan klibbade fast vid fotgängarnes skosulor. Automobiler och spårvagnar föreföllo, som vore de ugnar, och draget genom deras öppnade dörrar och fönster skänkte knappt någon lisa. Solen lyste endast svagt genom luftens upphettade, dammfyllda dunster.
Visserligen hade mänskligheten nu uppfunnit flera medel för att skydda sig mot värmen, medel, som på 1910-talet voro alldeles okända, men lidandet var dock allmänt, ty i och med dessa uppfinningar och civilisationens vidare framträngande hade även nervositeten tilltagit och människans motståndskraft mot fysisk smärta minskats.
Vart man vände sig, på boulevarderna, i parkerna, på kafeerna, på gatorna och inom hemmen 6 såg man överallt hos alla detta förtvivlade, uppgivna ansiktsuttryck, som överdriven hetta framkallar.
Det verkade därför helt egendomligt, när mitt i detta tröstlösa, sorgliga kaos uppenbarade sig en gestalt, som bar den sanna glädjen omisskänligt tecknad i sina drag.
Spänstig och strålande inträdde löjtnant Wolfgang Schnitler på en av Berlins finaste restauranter. Lätt gnolande på den modernaste operettmelodin räckte han den halvdöde vaktmästaren sin hatt och käpp, borstade rockuppslagen och satte sin monockel tillrätta, innan han fortsatte in i matsalen.