De flesta borden stodo tomma; endast här och där satt en enstaka gäst, vars huvudsakliga njutningsmedel utgjordes av glace i en eller annan form. Uppassarne rörde sig sällan, och när de gjorde det, skedde det i begravningstempo.
Löjtnant Schnitler gick raskt fram till ett av fönsterborden, vid vilket redan satt en herre.
— Förlåt, min vän, sade han, att jag låtit dig vänta så länge.
— För all del, svarade grosshandlare Cramer. Har du varit upptagen?
— Ja; mycket angenäm sysselsättning förresten. 7
— Nej, hör du! »Sysselsättning» — det skall du tala om. Din toalett, en promenad — det är ju det vanliga för dig men »angenämt» i denna värmen, å nej, men apropå, pladdrade vännen vidare, det var rent överraskande, hur pigg och livlig du ser ut!
— Joo du, menade Schnitler, det kan hava sina orsaker. Du skall strax få höra vad det beror på, men nu vill jag först ha en bit mat.
Han vinkade på en uppassare.
— Mat, utbrast hans vän Cramer, vad tänker du äta i denna hetta?
Schnitler nickade leende, i det han såg Cramers förvånade min, en min, som blev än mera förundrad, då han beställde en stekt kapun med rikligt legymer, harstek och äpplepaj.