— Det där är jag inte enig med dig i, genmälde Wolfgang. Jag kan ej inse, vad det skulle göra, 38 om jag till exempel försökte att bli bekant med den unga damen.
— Jo, det kan jag med få ord säga dig, svarade Fritz Cramer raskt. Det skulle ej alls förundra mig, om det där med damen inte rent av var en fälla, uppställd för dig av Levison.
Wolfgang såg upp.
— En fälla — —
— Ja, vem kan veta?
— Nej, hör du, nu driver du din försiktighet väl långt, tycker jag.
— Låt oss resonera om den saken, min vän. För det första uppgav ej Simon i telefonen var han befann sig.
— Nej, det är sant. Men — Wolfgang tänkte efter — chauffören körde ju hit honom och fick väl då order att hämta honom här, när han blev kallad.
— Låt gå för det; det förefaller ju antagligt nog. Men såg du inte, hur flickan såg hit upp ett par gånger.
— Jo, svarade Wolfgang, erinrande sig ett par blåa ögon, ur vilka han sett en ljus, solglittrande blick.