— Javisst.
— Och hittills har vartenda förslag haft en lucka.
— Jaså, sade Wolfgang. Men säg mig en sak. Ni förstår väl mitt intresse för denna undersökning?
— Uppriktigt sagt, tror jag mig förstå den —
Cramer ryckte till, men Kuntze fortsatte, utan att märka rörelsen:
— Jag tror att uteslutande nyfikenheten driver er. Ni är naturligtvis i högsta grad spänd på, om någon lyckas finna en eller annan förklaring av problemet. För er gäller det ju en massa pengar; ni ser helst, att gåtan ej löses, ty då är ni om några år en rik man. Och då är det minsann ej underligt, om ni är nyfiken. Levison vill, antingen därför att han är er vän, eller därför att han hoppas på förbindelse med er, om 48 ni får pengarne, visa er en liten vänlighet, och låter er därför följa med i utvecklingens gång. Är det ej riktigt?
— Jovisst, svarade Wolfgang, och Cramer andades lättad. Det var tydligt, att den unge vetenskapsmannen absolut intet anade. Grosshandlaren blev så upprymd av detta, att han rent av blev välvilligt stämd mot Kuntze, och för att smickra honom sade han:
— Tala om någon av de intressantaste teorierna för oss, herr Kuntze.
Nu var det Wolfgangs tur att rycka till. Han hade absolut ingen lust att besväras med något som helst tankearbete. Men han var van vid, att vännen aldrig framkom med något oförnuftigt; hans tilltro till honom var full och hel. Därför sade han endast:
— Ja, det vore roligt, låt oss höra, jag ber.