— Gott, fram med det poetiska!
Astronomen läste:
— En äng i blomsterskrud — är det ej som den mörka natthimlen, översållad av myriader tindrande stjärnor? Se, himlapellen är ängens saftiga gräs med dess gröna ton, och stjärnehären är blomma vid blomma av skiftande färgnyans! Än stora, än små, än lysande starkt och än svagt, så äro både ängens blomster och himlens ljuspunkter i natten.
Sökande fladdrar en fjäril från blomma till blomma, surrande ilar ett bi mot ett lysande färgstänk — äro de ej som våra tankar, som irra, dallra genom omätliga rymder? Visserligen lysa blommorna och glänsa stjärnorna, men man har dock rätt att fråga sig: är denna spröda färg, detta milda ljus ensamt tillräckligt att åstadkomma sådana verkningar?
Svaret är enkelt och lyder så: Vad blomma och insekt beträffar, är färgen allena ej nog. Det behöves ock doft — fast mänskliga luktorgan ofta ej märka den — en doft, som tydligt förnimmes av insekterna.
Men var blir det då av sammanlikningen med stjärnorna i rymdens eviga blå? Också de måste 53 besitta en doft för att varsnas och älskas av tankens fladdrande insekt.
Och liksom blommans doft är ett utslag av dess högsta, inre liv långt finare än färg och form, så är ock rymdens stjärnedoft dessa guldkorns högsta, hemliga liv.
Att söka fatta sfärernas doft är att höra deras harmoni, att höra harmonin är att märka, att ingen ton skorrar i deras musikaliska blandning. Då blir det, att fatta sfärernas doft, detsamma som att känna var doft för sig, var himlakropps innersta, hemliga liv.
Så tänkte jag. Det är nu länge, länge sedan. Det var en stilla natt på Java. Bergsluttningen hade jag samma dag beundrat; den var tätt beklädd av de evigt gröna kaffebuskarne, vilkas vita blommor i dagsljuset verkade som utströdda punkter av stilla ljus. Och hela luften var mättad av blommornas egna, balsamiska doft. Nu i den tysta natten låg berget mörkt, men doften svävade än i stillheten och mot himlens mörka dok trädde tusentals stjärnor glänsande fram. Det var då, jag varsnade stjärnevärldens doft; ty vad voro de annat än dagens lysande blomsterkalkar, fast längre bort.
Kuntze tystnade; hushållerskan inträdde med kaffet. De bägge besökarne yttrade intet; de 54 väntade på det omtalade experimentet. Astronomen tycktes emellertid vilja sätta deras tålamod på ännu större prov; han bläddrade litet i manuskriptet och stannade ett stycke längre fram i folianten.