— Vilken hon?
— P. B. Z. naturligtvis.
— Varav sluter du att det är en kvinna?
— Först och främst av den poetiska inledningen och så av kaffekoppen.
— Gott, varav sluter alltså P. B. Z., att marsgåtan är löst? Och hur applicerar han eller hon det på Mars?
— Så här skriver han eller hon; han vände några blad och läste:
— Det förefinnes så oerhört stora likheter mellan Mars’ kanaler och remnorna på den mörka kaffeytan, att det är rent ut frapperande. Den lilla olikhet, som existerar, beror antagligen endast 57 på, att marsytan är sfärisk, medan kaffets är plan. Man har härav lov att sluta sig till, att Mars’ yta betäckes helt och hållet av ett mörkt, varmt och sjudande hav. Det är mörkt av uppslammad mylla, lera och liknande. Mot den kalla världsrymden bildas en beständig ånga, ett dimtäcke, som brister, bildande långa rifter och remnor. De observerade förändringarne äro blott regelbundet återkommande vindilar över havet. Kanalernas fördubblingar tidvis förklaras likaså härav. De vita fläckarna i polernas närhet äro blott tätare kondensationer av imman, påminnande om våra tjocka, jordiska moln. Mars’ något åt orange dragande färg uppstår därigenom att vissa ljusreflexer alstras; de äro kombinationen av det underliggande havet och det på imdokets yttersida fallande solljuset. —
Astronomen tystnade.
— Nå? frågade Wolfgang.
— Ja, det jag nu läst upp, är ju endast småplock här och där — resten har förövrigt blott rent vetenskapligt intresse.