— Gott, jag tror er och lovar att tiga.
— Tack. Nu måste jag bort. Säg, kan ni möta mig i morgon — förlåt, men när det gäller ens liv — och jag ser i er ett halmstrå — ni förstår — kan ni? Vill ni?
Flickan såg på honom.
Det låg så mycken verklig ångest i hans blick, att hon resolut svarade:
— Ja, jag vill möta er i morgon middag klockan ett vid Brandenburger Thor.
— Tack.
— Och nu skall jag visa er en annan väg till hallen — ni vill väl gå — jag tyckte ni nämnde det.
— Ja, gå i all hemlighet och osedd.
Flickan förde honom genom en korridor ut till hallen och försvann med en nick.
— Jag behöver ej träffa herr Levison, upplyste Wolfgang den frågande betjänten, det var unga fröken mitt besök egentligen gällde. Se här, och han lät ett guldmynt falla i den bugande lakejens hand, ni behöver ej alls nämna till herr Levison om mitt besök.