KAP. VIII.
En gemensam hemlighet.
— Förlåt.
Hon tyckte han ej alls såg farlig ut. Visserligen var hans sätt något olikt det hon väntat sig, men 1950 års kvinnor voro ej så ytterligt nogräknade.
— Det hade kunnat gälla mitt liv, viskade han, och flickan kom med ens in i rollen, att det gällde tystnad, ehuru hon ej visste varför.
— Jag är löjtnant Wolfgang Schnitler, viskade han. Jag har just i detta ögonblick blivit sviken av dem jag trodde vara mina vänner. Min ställning är ytterst obehaglig i detta hus för tillfället. Jag kan ej säga mera nu. Men ni skulle kunna hjälpa mig — —
— Men ni vet ju ej ens, vem jag är, sade flickan.
— Nej, fröken. Men lova mig för mitt livs skull, att ni för ingen yppar, att jag den sista kvarts timmen befunnit mig i salongen. 68
— Är det så farligt?
— Ja.