— Du mår inte bra? frågade Cramer deltagande.
— Jo, fullkomligt, gamle, gode vän.
De talades vid om likgiltiga saker, superade tillsammans som vanligt och skildes på kvällen, som om intet passerat.
Klockan ett nästa dags middag stod Wolfgang väntande vid Brandenburger Thor.
Besynnerligt nog tvivlade han ej ett ögonblick på, att flickan skulle hålla sitt ord.
En kvart över ett syntes emellertid ännu ingen till. Klockan blev halv två och två. Ännu ingen.
Wolfgang kände sig djupt besviken. Våt var han av regnet trots paraplyn — ty det regnade icke måttligt — och han skyndade in på närmaste kafé för att medelst ett glas glödgat vin bringa blodet i omlopp.
Svek på svek.
Nu var han förrådd från det hållet också. Nå, vad kunde han egentligen mera vänta?