Trött på sig själv och hela tillvaron körde han hem till sig. 72
På hans arbetsbord låg en biljett.
Han bröt den.
Underskriften var Elli Zander.
— Elli Zander? Alldeles obekant, mumlade Wolfgang.
— Förtroende mot förtroende, läste han. Ni gav mig ert i går — jag ger er härmed mitt. En herre av edra bekanta — en av dem, som i går befann sig inne i biblioteket — har senaste tiden förföljt mig med giftermålsanbud. I dag när jag var på väg att träffa eder, såg jag, att han iakttog mig och följde mig på avstånd. Då jag ej ville, att han skulle se oss tillsammans — för er skull — vågade jag ej infinna mig på det avtalade stället. Jag föreslår er emellertid ett mycket säkrare sätt att råkas. Jag passerar i eftermiddag klockan fem Leipzigerstrasse 65. Var på platsen, så stannar jag min bil ett ögonblick och ni stiger in.
Elli Zander.
— Ändå en ljusglimt, sade Wolfgang för sig själv. Men Cramer! Åter falskt spel. Han varnar mig för flickan och gör själv försök till att närma sig henne. Gott — klockan fem. Elli Zander? Jag undrar, i vilket förhållande hon står till gubben Levison? Niece kanske. I alla fall icke dotter. 73
Så började han undersöka sina känslor för den unga flickan. Kärlek? Nej. Hon var söt, tilldragande, helt från de täcka ansiktsdragen till den lilla, pikanta foten — det var allt.
Åter stod den falske vännen för honom — nej, ut i staden, för allt i världen ville han inte just nu träffa Cramer.