Han frågade henne om hennes ställning i Levisons hus, och hon svarade honom, att hon var Simons systerdotter. Som helt ung hade hon blivit fader- och moderlös och Levison upptog henne då, som änkling och barnlös, i sitt hem. Hon beskrev sin morbror som en älsklig och nobel man, som gjort allt för henne. Hon var så rörande 75 i sin beskrivning, att det stack Wolfgang, att han snart måste göra mindre fördelaktiga avslöjanden om morbrodern.
Därpå övergick Elli av sig själv till att tala om Cramer och hans tilltag.
— Jag utstår ej den mannen, förklarade hon. Det är något i hela hans sätt, som verkar frånstötande; han påminner mig alltid om en kall och klibbig groda. Hans artigheter äro fadda och dumma. Jag kan ej begripa, varför han skall vända sig till mig med sitt frieri. Jag har aldrig uppmuntrat honom det minsta. Men han spekulerar väl på de pengar, han tror, att jag får ärva efter morbror. Usch! Men nu till er och edra angelägenheter, löjtnant Schnitler, vi ha sannerligen talat nog om mina.
— Som ni vet, började Wolfgang.
— Ja, vänta litet, avbröt honom fröken Zander, jag skall berätta er, vad jag redan vet om er, så får ni fortsätta.
Hon omnämnde nu, vad tidningarna redan meddelat om marsdonationen och om hur hennes morbror trätt stödjande emellan med den mindre donationens placerande på rätt man. Hon visade, att hon mycket väl begrep faran, Wolfgang löpte att mista sina millioner, om gåtan löstes.
— Så långt känner jag alltså allt, slutade hon, 76 men om detta, att ert liv svävar i fara, har jag ej minsta aning. Nu är jag idel öra.
Wolfgang visste ej, hur han skulle börja.
— Först en fråga.
— Var så god.