— Jag vill lösa problemet, morbror.
Nu hade Elli beräknat, att morbrodern skulle blotta sig — säga, att detta skulle hon ej bry sig om, ty det vore redan i görningen och dymedelst hoppades hon lista ut något om hemligheten med doktor Martini — men nej. Intet sådant inträffade. Morbrodern tog henne blott leende under hakan och sade skrattande:
— Gör tu tet, min stumpa, gör tu tet!
Hon blev blossande röd. Det var så förödmjukande att välva stora planer i sin själ och så nolens volens bli ansedd som en liten barnunge, att tårarne nästan kommo henne i ögonen.
De bägge gingo som katten kring het gröt och hemligheten, som de bägge visste, ville eller kunde ingen av dem beröra.
— Gott, tänkte flickan, jag får finna på en annan plan, och i hennes livliga hjärna uppstodo samtidigt tvenne idéer. Hon hade föresatt sig att hålla sitt löfte till Wolfgang, och hennes misslyckande endast eggade henne till ytterligare ansträngningar.
Den ena av planerna var att närma sig Cramer 82 för att se, om hon av honom kunde lista ut något av intresse. Cramer besökte ofta Levison och underlät aldrig att efterhöra fröken Ellis befinnande.
Men det var, som hade alla makter sammangaddat sig mot Elli. Cramer var som muren eller för att använda flickans egna ord »inte bara kall och klibbig som en padda, utan lika tyst. Han kväker ett par platta artigheter men tiger förresten.»
Hon insåg snart det fullkomligt fruktlösa i denna taktik.
På detta sätt svann det en vecka — det gick tvenne. Hon kunde ej meddela Wolfgang något, ty intet hade ju hänt.