KAP. XII.
Det mystiska paketet.
Som en förlösande tilldragelse mitt i hans oro anlände nästa dags förmiddag ett brev från fröken Elli Zander. Det var kort och rakt på sak och innehöll endast en uppmaning till Wolfgang att liksom förra gången möta henne å uppgiven plats, dit hon skulle komma i automobil samma dag.
Åter möttes de två och åter ställdes färden till en av förstäderna, men denna gång hade vädrets ombytliga makter gynnat dem. Det var ett härligt, solbestrålat höstlandskap, som utbredde sig genom automobilens fönster. Men ingen av dem hade tid eller lust att hängiva sig åt utsikten.
Wolfgang såg på sin reskamrat, deras ögon möttes och i den blicken visste bägge, att de tillhörde varandra.
Den unge mannen fattade flickans hand.
Detta handtryck var liksom damluckans regel — det drog ifrån fördämningen och flödet — ordflödet släpptes lös. Elli började sin berättelse.
— Ni har väl sett i tidningarna?
— Ja, och jag anar, att ni står bakom.