— Den skurken —
— Ja, ni kan tro, att det kostade på. Men låt mig fortsätta. Intet lyckades och jag hade mitt löfte till er att försöka allt. Det var då jag kom att tänka på telefonerna. Nu är det så, ser ni, att allt skall vara affär för morbror Simon. Nåväl, 91 jag fick lista ut ett sätt, varpå jag kunde få fatt i telefonerna för att med dem spionera ut morbror — ett sätt, som samtidigt var en affär för honom.
— Ja, men det är väl alldeles otänkbart! utbrast Wolfgang.
Elli smålog slugt.
— Å — kvinnans list, vet ni, övergår och så vidare, skrattade hon. Jag fann sättet.
— Att komma över telefonerna, så att det verkligen blev en fördel därmed för er morbror? Å — ni skämtar bara, sade Wolfgang.
— Nej, affärsanlag ligga nog i släkten, antager jag, upplyste fröken Zander. Jo, jag sade så här till min morbror: — Det är ju du och Willson som äga den trådlösa telefonen, sade jag. — Ja, svarade han. — Men den affären tycks ej gå framåt, fortsatte jag. — Nej, medgav han. — Vet du felet? frågade jag. — Nej, på min ära, svarade morbror. — För litet reklam, sade jag. Tror du det? Vi kunna ju ej ännu börja med annonser, invände han. Jag sade honom då min plan.
— Nå? undrade Wolfgang i spänning.
— Vi arrangera en stöld, föreslog jag, fortsatte den unga flickan. Min morbror såg skarpt på mig och sade: — Idén är helt enkelt syperb, min 92 flicka. Så såg han ännu skarpare på mig och yttrade: — Alla tidningar skola gå i fällan — präktigt — de komma att skrika om »den oersättliga förlusten», »den geniale Willsons härliga uppfinning» — ja, min flicka, idén är briljant — en sjudundrande reklam.
Wolfgang satt alldeles häpen.