— Och sedan? Så fick ni telefonerna?
— Å nej, skrattade flickan, så lätt gick det ändå inte. Min morbror såg ännu mycket, mycket skarpare på mig, så skarpt, vet ni, att jag kände hur hans blick trängde rakt in i min själ och så frågade han: — Vilket motiv har du för att komma med detta förslag. — Att svara, att det endast var min kärlek till honom som morbror, hade ej passat — jag svarade: — Å — det är kanske dumt, men det är ett par väninnor, som jag gärna ville spionera litet på. Han hytte åt mig med fingret och sade: — Du lilla skojare! Men hur det var, gick han in på förslaget och Willson visade sig också alldeles förtjust över detsamma.
— Och så fick ni telefonerna? Jag måste säga det samma som er morbror: Ni lilla skojare!
Flickan skrattade.
— Ja, svarade hon, jag fick dem. Den ena listade jag upp på min morbrors högsta bokhylla 93 i biblioteket — den andra tog jag in i mitt rum. Och i går —
— Nå — i går? undrade Wolfgang.
— I går satt jag hela tiden uppe på mitt rum — jag hade migrän.
Wolfgang skrattade.
— Och resultatet? frågade han. Lyckades ni att uppspåra något?
— Allt, svarade flickan.