Där klädde han om sig och lämnade obemärkt staden, förklädd till arbetare.
Den ena av telefonerna vilade i hans ficka.
Med sina branta ogästvänliga klippor steg den lilla ön Salpiso upp ur det blåa Medelhavet, när han i en fruktgaleas närmade sig denna Martinis hemlighetsfulla arbetsplats.
— Ett idealsamhälle för ett sådant göra som hans, 116 tänkte Wolfgang, där han stod på däcket, brun av solen som en sydlänning.
Och när båten gjorde land, och han sprang upp på stranden, märkte han ännu mera, hur svårtillgängliga de branta klipporna verkligen voro.
En uppsyningsman hindrade honom att gå längre.
— Vad vill ni? frågade han.
— Söka arbete, svarade Wolfgang på tyska.
— Det behövs ej flera arbetare, svarade vakten.
Wolfgang stod handfallen.