— Jag hörde, att här ute möjligen kunde finnas plats för en duglig arbetare, sade han till slut. Så jag beslöt att försöka. Jag har varit utan arbete i två månader, slöt han.
Vakten såg på hans händer. Dessa hade Wolfgang glömt att maskera — fina, vita och aristokratiska stucko de av mot den slitna dräkten. Wolfgang såg blicken och förbannade sin vana att flyga i handskar, annars skulle händerna nu hava varit lika brynta som hans ansikte.
Men i det kritiska ögonblicket fick han en idé.
— Ja, sade han och visade fram sina händer, så här blir man av overksamhet. 117
— Carramba, sade vakten, arbete och arbete. Vilket slags arbete kan ni?
Åter en förtvivlad situation. Det, att man måste vara specialist, hade Wolfgang alldeles glömt. Nu voro goda råd dyra. Vad var det för slags arbete, som den underbara spegeln behövde? undrade han tyst för sig själv. Och så skyndade han sig att säga:
— Jag är elektriker.
Vakten såg på honom.
— Ni kan ju försöka, sade han, jag tror, att en sådan behöves. Gå rätt upp här och så till vänster. Där finner ni kontoret.
Wolfgang drog en lättnadens suck och skyndade sig uppför en smal gångstig mellan de skrovliga klipporna.